MATERIALENS IDÉHISTORIA,
politik och mystik.

Alla material på jorden har olika politiska innebörder. Graniten har sin, linet har en annan och träet ytterligare en annan. Om man fördjupar sig i träslagen och studerar varje enskilt träslag finner man att även dessa även sinsemellan kan delas in politiskt. Eken är exklusiv och förknippas med en fasthet, auktoritet och oföränderlighet som kanske allra bäst gestaltades i 1800-talets högborgerliga hemmiljö. Eken är konservativ.
Furan är nästan ekens motsats. Den är enkel och folklig. Furan förknippas snarast med bondskhet, tjocka köksbord och överdimensionerade dubbelsängar från 70- talet. Furan är närmast socialdemokrat.
Körsbär är dyrt. Det förknippas med nyrikedom, är lite sliskig, är nyliberal.
Boken är inte så gångbar i dag. Dess trovärdighet förbrukades på 80- talet då den hårdexploaterades inom bankinredningarna och blev därmed starkt förknippad med yuppies och obetalda lån. Boken är inte partitrogen, men måste anses vara lite dumblå.
Lönnen är hård, sträng och etisk. Inte populärmoralistisk som en kristdemokrat, utan mer åt det gammelkristna hållet.
Aspen och granen är så sällan förekommande inom inredning att den är svår att pricka in på den politiska kartan men deras oförtjänt dåliga rykte som möbel och inredningsmaterial gör ändå att de båda hamnar någonstans i det röd- gröna fältet.
Trädens politiska betydelser kan också ändras med tidens strömningar. Björken som tidigare var bondsk och mest förknippades med slöjd och hemslöjd höjde sin status betydligt då den togs upp i den modernistiska traditionen av framförallt arkitekten Alvar Aalto. Aalto lät göra nästan alla av sina idag klassiska möbler i björk. Kanske kan denna björkens klättring i hierarkin förklaras av den tidens tekniska framsteg inom träförädlingsindustrin. Björken lämpar sig väl som slöjdvirke. Den går utmärkt att klyva och skära i så länge man tar hänsyn till fibrernas riktningar. Men björkens fiberriktning är inte spikrak som hos furan utan böljande och nyckfull. Där kan dyka upp vresigheter på kvistfria och tillsynes räta partier. Denna björkens oförutsägbarhet gör att den är svår att hyvla. Det blir lätt urslag på oväntade ställen. Av denna anledning började man inom möbelindustrin bandputsa istället för att hyvla ner björken till önskad dimension och slapp på så vis urslag. Björken blev fri från de knotigheter och avvikelser i form och taktilitet som störde produktionen i den industriella tillverkningen. Björken blev homogen, slät, snygg och prydlig och kunde sålunda tas upp i den modernistiska familjen.

PYTTIPANNA
Spånskivor är gjorda av spån från flera olika träslag. Vad händer då när man mal ner spillvirke från alla träslag, med dess sinsemellan så olika politiska budskap, till spån, blandar dom och limmar ihop dom till en homogen spånskiva? Gör granen en klassresa då den samarbetar med den fina boken och körsbäret, eller är den en bastard, likt en medelklassunge på Sigtunaskolan. När eken går i förening med aspen, gifter den ner sig då? Vilka politiska signaler sänder en spånskiva ut?

Svaret på dessa frågor är att alla träd som medverkar till att göra en spånskiva förlorar i status, hög som låg. I träets hierarkier är spånskivan lägst på skalan. Den hamnar lägst i tabellen, under klibbal och asp. Spånskivans låga status kan delvis förklaras med dess låga pris. Den är helt enkelt så billig att producera och köpa att den uppfattas som stillös. En annan förklaring är säkert att dess textur, yta och densitet gör att den inte känns naturlig. Den uppfattas som ett icke genuint material i jämförelse med massiva träbitar. Det är inte rätt. Spånskivan är materialiseringen av många av de frågor som är avgörande för vår kulturs framtid: Tekniska framsteg, hållbart tillvaratagande av naturresurser, blandning, mångfald.
Men, frågan om spånskivans status blir än mer sammansatt av det faktum att spånskivan, i inredning och möbelsammanhang, alltid är dold bakom ett fanér, eller en tunn plastfilm. Spånskivan duger bara som blindträ. Den bär upp inredningen, men är aldrig redovisad. Liksom hos Hauptmöbeln i vilken man under intartian av ädelträ byggde en stomme av alträ förekommer spånskivan i snart sagt alla svenska inredningar. Den syns inte, men den finns där under ett tunt skikt av exklusivitet och fräschör, och den påverkar oss. Spånskivan stora spridning i inredningssammanhang vet inga klassgränser. Handelsbankens kontor på Karlaplan har till alla väsentliga delar samma inredning som Statoilmacken i Björklinge. Det är bara ytskiktet som skiljer dem åt, kärnan är densamma. På banken har man lagt ett skikt av bokfanér på spånskivan och på macken en tunn vit plastfolie.
Det går inte att isolera spånskivan med fanér och folie. Den sitter i väggarna, i informations- och bardiskarna och i Billy-hylllan där hemma och den är alltid betydelsebärande.

NÄSTA DIMENSION
Men, dessa träslagens politiska energier sitter ändå förhållandevis ytligt. De har oftast med vår närmaste samtid och moderna historia att göra. De är inte eviga, utan kulturellt betingade, liksom hos björken, föränderliga och relativt nyckfulla. Varje träd har också en långt mer fast och djupare innebörd som inga tillfälliga politiska höger- och vänstervindar kan påverka eller ens rubba. Denna djupare laddning handlar om den värdighet, och sannhet som givits trädet av ålder, tid, d.v.s. historia, men framförallt av sitt nära förbund med naturen, med jorden. Trädet har med sina rötter kontakt med jordens innersta, med sin stam och lövverk delar det syre med det mänskliga kulturlagret och med sin riktning och uppåtsträvande gest har det insyn i solen, universum, det okända. Bakom och under skivans plastfolie på det bord på Statoil som du äter din rullgrillade varmkorv på finns spånor av en gran från finnskogarna under vilken en varg har vilat, och där finns andra spånor från en ek på vars gren en flicka för länge sedan satt och sjöng en visa som ingen idag levande kan orden till.

A N